17 december 2012

En kväll nästan som alla andra


Hur kunde det här hända?
Det var ju inte så här det skulle bli.
Bränner fortfarande trots att det var dagar sen som allt ramlade samman.
Som en skogsbrand som bränner ner allt i sin väg var mitt underliv förstört. Du hade kommit och tänt elden.
I mina desperata försök i att släcka den så hällde du bara på mer bensin så att lågorna blev högre.
Hur är det ens möjligt att göra såhär mot en annan människa?
Fast var ju inte första gången en pyroman hade kommit in i mitt liv och bränt ner allt.

Hade varit en kväll som de flesta andra. Hade varit hemma hos Johanna och pluggat efter skolan som vanligt. Men redan när jag gick utanför hennes tunga ytterdörr så kände jag på mig att något inte stod rätt till.
Men vad skulle jag göra, var tvungen att ta mig hem.
Gick den lilla grusgången mot grinden. När jag stängt efter mig med en gnisslande ljud och skulle börja gå mot bussen. Det var då jag såg honom. En lång skugga tittade på mig från andra sidan vägen.
Håret i nacken reste sig när jag mötte hans kalla blick som blänkte i skenet från gatlyktorna runtomkring.
Tiden stannade för mig, kändes som att jag var död.
Men plötsligt så hade jag gått runt gatuhörnet och var utom synhåll.
Är jag säker nu? Frågade jag mig själv i tankarna. Allt verkade ju lugnt.
Pulsen blev lugnare och saktade ner tempot en aning.

Men så fel jag kunde ha.

Bara några meter framför där jag var skulle helvetet vänta.
Han väntade på att slita sönder min redan brustna själv.
Väntade på att få spruta in sitt frätande gift i min kropp.

Det prasslade i en buske när jag gick förbi, försökte övertala mig själv om att det bara var en liten fågel som letade efter middag.
Men plötsligt var det någon bakom mig.
Hörde den tunga andningen, nästan så jag kunde känna brisen från andedräkten i nacken.
Panikslagen började jag springa. Hörde hur skuggan bakom mig skyndade på stegen.

Varför skulle det finnas en lekplats just här? Varför kunde det bara inte varit en öppen gata med hus?

En hård hand greppade min axel och ryckte mig bakåt. Precis när jag skulle skrika i hopp om att någon skulle vara ute och kanske höra mitt källa skrik. Men då kom en stor hårig hand över munnen på mig.

Hjärtat stannade.
Det här händer inte mig.
Inte igen.


Lungorna skriker efter luft när han lyfter iväg mig. Allt börjar svartna, vill bara komma bort.
När greppet över munnen släpps och jag sakta kommer tillbaka till verkligen har han redan slitit av min ljusblå jeans vars blodfläckar aldrig skulle försvinna. 
Känner hur han hugger mig om och om igen. Som en kniv går den in och ut.
Igen.
Igen.
Igen.
Hans tunga flåsande är det ända som hindrar mig från att fly till min fantasi där jag är fri. 
Vill bara komma bort. Vill inte vara kvar. Gör bara slut på mig!

På avstånd hör jag hur en hund börjar skälla. Är det här min räddning? Min fribiljette från helvetet?
Där kom hon, som en ängel flög hon över fotbollsplanens frostbitna gräs.
Men istället för att dra upp mig från skammen som jag håller på att drunkna i så ställde hon sig bara där.
Hon stod och bara tittade. Den jävla kärringen. Hatet kom naturligt.

I efterhand så känner jag att det värsta var att hon bara stod där. Stod och tittade på. Som en åskådare.
Hatar henne mer än monstret.
Känns som att jag blev äten medan djävulen stod bredvid och skrattade.

Den kvällen försvann jag.
En liten del blev huggen, bränd, krossad.
Resten släpades i gruset när hon bara gick iväg.
De små stenarna grävde sig in i mitt skinn och bosatte sig där.
Det varma blodet rann längs hela min nakna kropp.


Ville bara bort.

Vill bara dö.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar