När känslorna ska fram

Förstår inte vad som hänt, vad som hände med mina känslor.
De försvann, inge mer med det. Men känns hemskt att inte känna ändå.
En del av mig jublar över att det har blivit lättare, men man saknar ändå att känna gemenskapen och kärleken.
Hoppas bara jag inte förblir ett hår isberg för länge och stänger allt för många dörrar.
Men som jag ofta tänkt för mig själv, som så många gjort på vägens gång. Fall inte för mig, för jag kommer nog inte klara av att ta emot dig när det väl gäller. Jag kan alltid finnas där och stötta, men klarar inte av kärleken. Som ett ärr efter alla minnen klarar jag inte av att känna så där som så många andra gör.

Och du, till dig ger jag all kärlek jag har. Du betyder så mycket för mig även om jag inte alltid visar det.
Vi kommer ta oss ur det här hand i hand, på något sätt.

Hur högt måste man skrika?

Tycker det är så sjukt, att man måste vara helt nere på botten innan man kan få hjälp upp. Känner många som har försökt att ta hjälp att psykologer och läkare men inte fått hjälpen de behöver bara för att det inte är totala vrak. Visst jag förstår att man måste prioritera mycket inom vården. Men när det gäller psykisk ohälsa, är det då så smart att låta de som mår på gränsen till totalt braka ihop att bara låta dem vara tills de antingen blir lite bättre själva (vilket i många fall är omöjligt) eller tills den dag då de bryter ihop helt och inte klarar av att komma upp ur sängen på morgonen.
Jag har haft otrolig tur med att få den hjälpen jag fått. Även om jag inte visar hur jag mår (eller gjorde det inte då) så lyckades jag få hjälp. Men det är skamligt av sjukvården att det tog så lång tid att få hjälp. Och att det är så få som får hjälp även om de söker den.

Muletväder=Fotoväder

Kan inte säga annat än jag älskar resultatet som blir när man fotar när det är mulet. Nästan inga skuggor alls och de skuggor som finns är så mjuka att den nästan är overkligt. Men vad ska man egentligen förvänta sig av en softbox som är kvadrat kilometer stor (molnen)

Tog förresten ett bad i sankmark/träsk igår, jätte mysigt.. Luktade inte direkt gott efter, men vad gör man inte för en bild. Ska försöka komma ut mer så fort det blir mulet igen och fota mer. För er som är nyfiken på att se bilden så finns den här: www.fotosidan.se

Gateway to the future

Imorgon ska jag till Kulturama för en intervju, har sökt till deras högre fotografiska utbildning.
Hoppas på det bästa och att jag kommer in nu efter sommaren. Men blev lite orolig att det stod att det har väldigt höga krav på de sökande. Nog för att jag kan det mesta som har med kameran att göra. Men jag har inte så mycket erfarenhet av att faktiskt jobba som fotograf eller liknande. Visst jag har gjort några mindre uppdrag och liknande men inget seriöst. Tänk om de vill att jag ska kunna sånt :S
Blä, går mellan att jag känner mig ganska säker på att jag har vad som krävs till att jag känner att jag suger och inte kan mycket om kameran alls..

En helt annan sak, jag är ledsen att det mest varit depp inlägg på senaste tiden. Har inte hänt så mycket i livet och jag har inte fotat så mycket. Inte med min digitala iaf.
Här kommer en bild som är till en utmaning jag har med en kompis. Vi skulle fota djur, och jag som inte har något husdjur fick springa ut i de uråldriga skogarna för att få en glims av de vackra vild hästarna (åkte till järvafältet)

Vad spelar det för roll?

Känns inte som att något har någon betydelse längre.
Funderade på att skära upp handleden igen, men vad spelar det för roll? Vad skulle det göra bättre?
Är så trött på att allt går på tomgång. Men jag klarar inte av att sätta foten på gasen och göra något.
Blir bara stilla, blir till en staty av sten. Fast utan att ha chans att röra sig framåt.
Trots att det kommer chanser efter chanser att ta sig framåt bara ett litet steg så klara jag inte det.
Känns inte som att det skulle spela någon roll.
Allt blir bara meningslöst.

Jag ser honom rakt i ögonen, länge. Blicken fastnar. Den hålls fast. Vem är han? 

Är han monstret som styr, han som gör allt ont mot mig?

Ser hur ena ögonbrynet höjs och hur han får ett frågande uttryck i ansiktet.

Han undrar nog vem jag är lika mycket som jag undrar vem han är.

Så olika, känner inte varandra men är fortfarande som syskon för den andre.

Tåget skakar till och jag släpper hans blick i min spegelbild.

Jag faller isär, bit för bit försvinner jag i mörkret. Trycker fingrarna längre in i halsen och känner hur min feta mage trycks samman. Vill bara försvinna, vill bara dö.
Vart ska jag ta vägen, ångesten kommer springande. Lägger mig i fosterställning i hopp om att det ska dämpa smällen som kommer.
Skinnet kryper och det spänner i hela kroppen. River upp min äckliga hud i hopp om att lita ska pysa ut. Att jag ska bli av med allt.
Varför är det så här? Varför tar ingen mig här ifrån? Mina ben klara inte av att röra sig.
Jag är fast, fast i mörkret.

Vernissage

Efter tre stressiga dagar fyllda med att fixa med bilder och annat som hör till  när man ställer ut kan jag äntligen andas ut ordentligt.

Hade vernissage idag, blev väldigt lyckat. Lyckades även sälja två av bilderna jag ställer ut.

För er som undrar så ställer jag ut på Edsviks konsthall fram till den 28e April.

Vad som händer nu vet jag inte riktigt, skulle vilja starta upp något nytt projekt men vet verkligen inte vad det skulle vara. Någon som har något tips?

Pessimist

04-14

Något fint att säga

Det är nu man ska skriva något fint om att det håller på att bli vår. Men känns inte så fint för mig. Allt är sotigt som vanligt. Inte mycket ljus som kommer in.
Men man får vara glad över det lilla man får. Får vara glad över att det inte är helt svart.

Att fly bort från allt man har

Alla springer, vill någonstans.
Hoppas de på att hitta något finare? Något bättre?
Jag vill aldrig bli som dem. Vill inte jaga efter något som inte finns.
Det blir inte bättre än vad du gör det till.
Hur blir det då när man flyr från allt man har?
Stanna och lev en stund. Gör det du vill, det du känner för.
Kvittar vad andra tänker, om du gör det som känns rätt så kommer du bli så mycket starkare än de som dömer.
Du vågar leva ditt liv!

De finns människor som verkar tro att jag har gjort val som lett mig till där jag är idag.
Det är inte riktigt så det är, det är inte jag som gjort de valen.
Innan nästa gång du säger något om vad man borde göra, tänk på att många inte valt att vara i det ställe där de är.

Jag var bara ett barn, men det brydde du dig inte om.
Var med om saker barn aldrig inte ens borde veta finnas, inte ens vuxna får utsättas av det.
Men det hände mig.
Det var mycket som hände.
Jag blev ensam.
Lämnad av alla de jag litade på.
Mobbad av de som kallas för kompisar.
Trakasserad av de som kallas för förebilder.

Jag dog då, jag låste in känslorna djupt inom mig. Ingen skulle få veta vad som hänt.
Nu, så många år efter så börjar de låsta portarna rosta. De börjar släppa igenom lite i sprickorna.
Folk vänder ryggen till när de får se det lilla som kommer ut.
Få förstår något alls.

Innan du säger något, tänk igenom att det kan komma som ett slag för den andra.

Och ja, jag söker hjälp. Men den hjälpen jag får har jag svårt att ta emot. Vill inte bli sviken eller lämnad igen. Så jag håller mig för mig själv.
Ensam stark sägs det...
Ensam stark..

Ett andra jag

Jag försvinner bort i mina drömmar, långt bort där det inte finns några spår av det som hänt. Bort till en plats där jag är fri. Fri från kraven, fri från måsten, fri från dömande blickar.
Till en plats ute, ute i ljuset. Känner gräset som kittlar under mina nakna fötter när jag går långsamt fram. Det är så ljust att allt försvinner, vart kommer allt ifrån?
Höjer blicken och ser att det är natt. Stjärnorna lyser klart trots det starka ljuset. Hör ett svagt ljus, som en viskning som bärs fram av vinden. Det smeker mitt öra, letar sig in och sätter igång trumhinnan. Ljuv musik hörs, som av en orkester av stråkar.

Med en smäll bryts allt och det blir tyst. Ljuset drar sig snabbt tillbaka och nu kan jag se vart det kommer ifrån. Det är jag som är ljuset. Men nu är mer av en svag lyckta som sotat igen och knappt vill släppa ut några strålar.

Jag blir rädd, rädd för mig själv.
Blir tyngdlös när jag ser mig själv, flyter upp och svävar över mig när ett andra jag kommer gåendes.
Han tar mina armar, leder mig bort. Får mig att göra saker som jag inte vill. Får mig att slita upp huden på min arm. Hör hur jag suckar lätt när blodet börjar rinna ner längs min handled.

Lika snabbt som det försvann kommer musiken tillbaka, de mjuka tonerna smeker hela min kropp och ljuset kommer tillbaka. Men en liten del av mig blev kvar i mörkret, fast av det jag gjorde.

En del som nog aldrig kommer hitta ut igen, varför gör jag så här mot mig själv om och om igen?

Just set me free!

I will disappear, I will die, I will be reborn.

Run

04-04

I en annan värld

Bilden som jag tog igår

Vad tycker ni om den?

Vissa kallar mig galen, andra kallar mig för en konstnär

Jag skulle nog säga att jag är båda ;)

Tog årets första dopp idag, blev så även om jag har en envis förkylning som inte vill släppa taget. Men förhållandena tillät mig inte gå ifrån platsen utan en bild när jag ligger näck i vattnet. Blev så snyggt.
Är så otroligt glad över att jag lyckats ta en seriös bild efter cirka 4 månaders uppehåll. I'm back on track baby!!

Ni kommer säkert få se bilden när den är helt klar, är en del arbete som ska bli klart i photoshop först.
Sålänge få ni nöja er med en tråkig bild som jag tog påväg hem från järvafältet

Tiden går bakåt

Bara för att tiden ska gå lite segare tog jag en bild och bestämde mig för att frilägga kameran helt..
För er som inte vet vad frilägga betyder är det att man klipper ut något från en bild.

Originalet ser ut så här

Min inspiration inom foto har legat jobbigt lågt de senaste månaderna, har knappt klarat av att fota alls. Alla bilder jag tar tycker jag bara blir så dåliga..
Men ska göra ett ärligt försöka att återgå till mitt projekt "den bortglömda människan". Hoppas det sätter lite fart i hjärnan så jag kan börja fota mer igen. Saknar verkligen att bara kunna ta upp kameran och göra något bra av det.