När känslorna ska fram

Förstår inte vad som hänt, vad som hände med mina känslor.
De försvann, inge mer med det. Men känns hemskt att inte känna ändå.
En del av mig jublar över att det har blivit lättare, men man saknar ändå att känna gemenskapen och kärleken.
Hoppas bara jag inte förblir ett hår isberg för länge och stänger allt för många dörrar.
Men som jag ofta tänkt för mig själv, som så många gjort på vägens gång. Fall inte för mig, för jag kommer nog inte klara av att ta emot dig när det väl gäller. Jag kan alltid finnas där och stötta, men klarar inte av kärleken. Som ett ärr efter alla minnen klarar jag inte av att känna så där som så många andra gör.

Och du, till dig ger jag all kärlek jag har. Du betyder så mycket för mig även om jag inte alltid visar det.
Vi kommer ta oss ur det här hand i hand, på något sätt.