Väntat på att ljuset ska komma närmare

En väntan, väntan på att något ska hända.
Men vad väntar jag på, att mitt liv ska bli lättare?
Väntar på något att gå upp för på morgonen, väntan på något som gör min dag värd att ta sig igenom.
Varför kommer det aldrig? Jag har försökt hitta det så många gånger men det finns aldrig där.

Kan se ett litet ljus längre fram, men det är så svagt att jag lika gärna bara har fantiserat fram det.
Men det lilla ljuset är det som för mig framåt nu. Det som får mig att släpa mig igenom dag efter dag i det som verkar som ett evigt kretslopp av smärta.
Ljuset är kursen, kursen för att uttrycka mig.
Men vet inte om jag klarar av att vänta så länge.

Modell sökes

Söker efter ett par som kan tänkas ställa upp som modeller för en "kyss-bild"
Om du/ni är intresserade eller känner någon som skulle vara det så är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett mail till mig på jonas.borgden@gmail.com

Ps. söker alltid efter modeller till olika idéer, om du har en ide som du skulle vilja bli fotad till så är det bara att säga till.

Dig som jag fotar får använda bilderna hur du vill efter att de är tanga förutom att sälja dem.

Då var det slut för den här gången

Borde ha något intressant att skriva egentligen, men blir bara tomma ord.
Jag är bara tom idag.

Smak råd

Behöver er hjälp, vilken bild tycker ni bäst om?
Jag är medveten om att jag inte är så bra på att redigera så att ljusläckorna blir snygga, men jag lär mig.

 (originalet)

Om ni vill se någon som är riktigt duktig på att göra ljusläckor så kolla Niklas Andersen.
Han är en riktigt bra fotograf också.

Känslorna blev en synd

Sen när blev det fel att vara öppen med hur man känner?
Jag har hört mycket om att man inte delar med sig av sina känslor tillräcklig. Att man är för sluten.
Men nu när jag efter några år har blivit helt öppen med att jag är psykiskt sjuk så kommer istället många kommentarer om att jag ska hålla det för mig själv.
Till och med ens vänner började tala bakom ryggen på en om att jag är konstig, om att jag är annorlunda.

Jag förväntar mig inte längre att någon ska finnas kvar, är beredd på att bli helt ensam. Det är ett pris jag är villig att betala för att inte behöva mörklägga mitt egna liv.
Jag har varit deprimerad större delen livet. Så om jag ska låtsas som att jag mår bra så försvinner alla mina känslor, alla mina minnen.
På senare tid har det börjat komma in en del personer i mitt liv som har accepterat att jag gör de val jag gör. Som förstår att jag inte bara kan sätta upp ett leende på läpparna och må bra sen.
Vänner som ser ner på djupet vem man är, att jag också är en person.
Det betyder så otroligt mycket att ni finns där, även om jag inte alltid kan finnas tillbaka så står det kvar.

Till er som tycker att jag bara är konstig som har ett självskadebeteende osv.
Ni kan ju packa ihop väskan och går er väg. Det är inget som säger att ni måste vara kvar och se.

Gå inte vid min sida

Spegeln

One more bite of anxiety

Ett konstant ätande, men ingen aptit. Bara en hunger, en hunger för att stilla ångesten.
Man kan kalla det för tröstätande..
En del av mig vill bara fortsätta äta, för att trycka ner ångesten mer. För att klara av att hålla locket på plats.
En annan del av mig vill inte äta alls, ingen aptit och hunger.
Så trots att jag äter för dämpa ångesten så skapar jag mer ångest för varje tugga jag tar.
Ett evighetslopp av ångest och hat, hat mot mig själv och mot maten.

Kommer inte bli mycket av det sex-pack som jag önskade mig till min födelsedag. Den drömmen dog för en månad sen när jag blev tvungen att äta så mycket för att hålla ångesten i schack. 

Nu har jag gått upp alla kilon som jag gick ner, och mer än så. Kan knappt ha mina kläder längre.

Vi sätter segel och tar en tur

Vi hissar segel trots regnet, tar en tur på det lugna vattnet. Lugnar själen lite för varje våg vi seglar över. Som att vaggas till söms. Naturen får en att födas på nytt, gör att man får lite ro i den stressiga vardagen.

I should be happy, but i'm not

Varför ska man förväntas känna så mycket? Allt jag kan känna är en tomhet. Som att jag är ett skal utan innehåll. Senaste månaden har känts meningslös, förstår inte varför. Men inget spelar någon roll längre.
Jag borde t.ex vara glad nu, för jag kom in på utbildningen som jag sökte. Men av någon anledning känns det inte alls inom mig. Bara ett mörker, eller jo. Lite känns, men det är en känsla av att jag kommer misslyckas. Känns inte som att jag kommer kunna bli fotograf, jag är inte tillräckligt bra på de bilder som folk efterfrågar. Visst många säger att jag är jätte duktig på att fota, men då känns det alltid som att de refererar till de få bilder som jag är nöjd med. Problemet med de bilderna är att det bara är tagna som konst, jag kommer aldrig kunna leva på det. Jag är för dålig på porträtt, stilleben, mingel och alla andra sorters fotografering som folk faktiskt behöver. Allt jag kan är konsten.. Och där finns det ändå andra som är så stört mycket bättre än mig så där blir jag utspelad också. Kanske ska inse att jag nog inte har någon framtid som fotograf om det inte händer något mirakel.

Bara i mina drömmar

Inatt så såg jag henne, hon stod där med sina blåa ögon och tittade mot mitt håll.
Hennes vågiga hår lyftes av vinden och smekte henne mjuka kind.
Varför är det bara i drömmar jag får se henne, varför finns hon inte i min verklighet. Allt skulle bli så mycket lättare. Jag skulle klara av allt med henne, jag skulle kunna glömma. Glömma det som hänt.
Men nu är det bara om natten jag kan få se henne, bara då jag kan få vara mig själv.

Tystnaden blev till ord

Inte mycket som hänt senaste tiden, har mest haft en konstant kamp i huvudet. Ångest.
Börjar bli lite bättre, men känns jobbigt att se sina vänner lyckas med något. Att alla andra lyckas med det som jag var tvungen att avsluta. Fast jag har aldrig riktigt varit som andra, har alltid varit något annorlunda med mig. Alltid något som varit "fel".

Kommer nog inte skriva så mycket nu på ett tag, men ska bli bättre än det varit senaste tiden.
Och tack för att ni fortfarande finns kvar trots att jag varit tyst så länge.