Kväljningarna

Känner mig så jävla misslyckad, kan inte ens få mig själv till att spy.

Har försökt få fram kräk reflexen i typ 30min nu men det händer inget, fingrarna går gång på gång ner i halsen och jag känner kväljningarna komma. 

Men till min besvikelse kommer det inget mer än så.

Att inte ens kunna få sig själv att må dåligt gör ju inte direkt att man tänker högre om sig själv. De senaste dagarna har bara varit skit, känner mig ständigt värdelös och ful. Som att allt är emot mig. Vill bara att allt ska sluta, att allt ska bli som de var innan. När allt var gjort av rosa moln som man skuttade runt på. Då man inte ens kunde skada sig om man ramlade. Till skillnad från nu när man är i mörkret. Som i en grotta där det inte finns något ljus. Där allt består av kolsvart mörker som gör in i kroppen. Som ständigt tränger sig in och förstör allt som är gott. Har varit vilsen i grottan länge nu, längre än vad jag orkar. Men har inte klarat av att ta mig ut. Har försökt, men ger hopplöst upp lika fort igen.

Känner att mörkret långsamt bryter ner mig tills jag inte är något alls längre. Och det blir bara svårare och svårare att kämpa emot. Som att för varje liten del av mig som mörkret tar över desto mer kan det styra mig och får mig att falla djupare och djupare.

Mitt självförtroende har fallit alldeles för mycket den senaste tiden, från att tycka att jag är ganska snygg och smart till att jag tycker jag är tjock, ful, dum i huvudet och värdelös.
Förut när jag såg mig själv i spegeln så såg jag en stolt kille som var snygg, smal, vältränad, hade snyggt ansikte och hår. Vad ser jag nu? En fet, ful idiot som tror att han ens är värd ett liv.
Vill bara spy när jag ser mig själv, förstår inte hur jag kan hata mig själv så?

Som tur är, är jag inte helt ensam i mörkret.

"Ensam är stark,
Men tillsammans är STARKARE"