3 oktober 2012

Övergiven

Det ända jag kunde se var din vita rygg när du gick iväg.
Var jag inte värd att vänta på?
Var det inte värt att vänta på att jag skulle resa mig igen och gå med dig?

Tydligen så ville du inte veta av mig när du visste att jag hade ramlat, när jag hade hamnat i skiten.
Hade jag plötsligt blivit så smutsig av det?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar