Jag faller isär, bit för bit försvinner jag i mörkret. Trycker fingrarna längre in i halsen och känner hur min feta mage trycks samman. Vill bara försvinna, vill bara dö.
Vart ska jag ta vägen, ångesten kommer springande. Lägger mig i fosterställning i hopp om att det ska dämpa smällen som kommer.
Skinnet kryper och det spänner i hela kroppen. River upp min äckliga hud i hopp om att lita ska pysa ut. Att jag ska bli av med allt.
Varför är det så här? Varför tar ingen mig här ifrån? Mina ben klara inte av att röra sig.
Jag är fast, fast i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar