Sen när blev det fel att vara öppen med hur man känner?
Jag har hört mycket om att man inte delar med sig av sina känslor tillräcklig. Att man är för sluten.
Men nu när jag efter några år har blivit helt öppen med att jag är psykiskt sjuk så kommer istället många kommentarer om att jag ska hålla det för mig själv.
Till och med ens vänner började tala bakom ryggen på en om att jag är konstig, om att jag är annorlunda.
Jag förväntar mig inte längre att någon ska finnas kvar, är beredd på att bli helt ensam. Det är ett pris jag är villig att betala för att inte behöva mörklägga mitt egna liv.
Jag har varit deprimerad större delen livet. Så om jag ska låtsas som att jag mår bra så försvinner alla mina känslor, alla mina minnen.
På senare tid har det börjat komma in en del personer i mitt liv som har accepterat att jag gör de val jag gör. Som förstår att jag inte bara kan sätta upp ett leende på läpparna och må bra sen.
Vänner som ser ner på djupet vem man är, att jag också är en person.
Det betyder så otroligt mycket att ni finns där, även om jag inte alltid kan finnas tillbaka så står det kvar.
Till er som tycker att jag bara är konstig som har ett självskadebeteende osv.
Ni kan ju packa ihop väskan och går er väg. Det är inget som säger att ni måste vara kvar och se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar