One grain of sand

Är hemma igen efter att ha varit i stugan i några dagar. Nu ska det nog ha lugnat ner sig lite.
Kan knappt vänta tills Augusti, dels för att skolan börjar då och för att jag ska töja örat mer då. Har funderat till och från på att skaffa en industrial piercing. Men desto mer jag läser om det desto mer osäker blir jag. Så får nog bli att vänta lite med det om jag ska ta den. För er som inte vet vad det är för något så kommer det en liten fin bild :)

Känns som att ångesten håller på att äta upp mig, får attacker oftare och oftare. Inte för att jag visar det till omvärlden direkt, men har blivit mycket mer instabil. Och tankarna håller mig vaken om kvällarna, hjärnan vill aldrig stänga av. Men det är väl så det blir när livet inte blev som man tänkt.
Aja, ska försöka sova nu. Godnatt, Kram

I was happy once

Vafan är det för fel på mig?
Allt är fel på mig. Känns inte som att jag orkar med det länge till.
Blickar, ord. Det blir som slag, slag som går djupt in i själen.
Jag är så otroligt svag, har ingen mur runt mig. Allt jag gör är att sätta emot lite när någon hotar mig.
Men jag kan inte stå stadigt då heller. Faller ihop så fort du vänder bort blicken.
Vill vara glad igen, men det går bara inte. Hur mycket jag än försöker så fortsätter mörkret att finna sin väg in i min själ.

Människor är som rosor, alla har sin blommor och alla har sina taggar.
Men känns inte som att någon tycker att min blomma är tillräckligt fin för att man ska klara av att hålla i stjälken med taggarna som verkar vara gigantiska.
Ingen verkar vilja ha mig nära. Bara få lyckas hålla om mig utan att få händerna fulla av taggarna.

Vill vara lycklig igen.

Stugan i helgen

Va i stugan i helgen, va ganska trevligt att komma bort.
Ger lite lugn i själen av att vandra i skogen utan andra ljud runt omkring.
Men blev lite väl lite många myggbett.. Och inte blev det bättre för att jag skulle ta mina speciella bilder där jag ligger näck i skogen..
Fast det var lätt värt det, bara titta på bilden. Känns konstigt att vara stolt över något jag själv gjort.

Här kommer en annan bild, den är helt oredigerad. Jag har inte gjort något krux med den alls förutom att jag har ändrat kontrasten lite och gjort den svartvit. Kan ni lista ut hur det blev som det blev?

Jag gav dig min variation av sanningen

Känner pulsen som hammarslag mot tinningen. Det sticker i huden, snart är allt över.
Ligger och vrider mig i sängen med remmen hårt om halsen.
Snart är lidandet slut, snart blir allt äntligen lugnt.
Ögonen sluter sig långsamt och det blir mörkt. Allt jag kan känna pulsen som långsamt blir svagare.
Det är bara tomt, det känns tomt.
Avsaknaden av en själ satte sina spår.
Utan att märka det stiger händerna mot halsen. De lossar på remmen trots att jag vill ha kvar den.
Allt kommer tillbaka som med en blixt. Jag kan känna den pulserande smärtan från tinningen igen.
Försöker om och om igen. Men mina händer går inte att stoppa. De låter mig inte glida iväg.

Nu i efterhand vet jag inte om jag är lycklig eller sur över att jag inte kunde få glida iväg till en annan plats.
Där allt ska vara lugnt.

One more bite of anxiety

Ett konstant ätande, men ingen aptit. Bara en hunger, en hunger för att stilla ångesten.
Man kan kalla det för tröstätande..
En del av mig vill bara fortsätta äta, för att trycka ner ångesten mer. För att klara av att hålla locket på plats.
En annan del av mig vill inte äta alls, ingen aptit och hunger.
Så trots att jag äter för dämpa ångesten så skapar jag mer ångest för varje tugga jag tar.
Ett evighetslopp av ångest och hat, hat mot mig själv och mot maten.

Kommer inte bli mycket av det sex-pack som jag önskade mig till min födelsedag. Den drömmen dog för en månad sen när jag blev tvungen att äta så mycket för att hålla ångesten i schack. 

Nu har jag gått upp alla kilon som jag gick ner, och mer än så. Kan knappt ha mina kläder längre.

De finns människor som verkar tro att jag har gjort val som lett mig till där jag är idag.
Det är inte riktigt så det är, det är inte jag som gjort de valen.
Innan nästa gång du säger något om vad man borde göra, tänk på att många inte valt att vara i det ställe där de är.

Jag var bara ett barn, men det brydde du dig inte om.
Var med om saker barn aldrig inte ens borde veta finnas, inte ens vuxna får utsättas av det.
Men det hände mig.
Det var mycket som hände.
Jag blev ensam.
Lämnad av alla de jag litade på.
Mobbad av de som kallas för kompisar.
Trakasserad av de som kallas för förebilder.

Jag dog då, jag låste in känslorna djupt inom mig. Ingen skulle få veta vad som hänt.
Nu, så många år efter så börjar de låsta portarna rosta. De börjar släppa igenom lite i sprickorna.
Folk vänder ryggen till när de får se det lilla som kommer ut.
Få förstår något alls.

Innan du säger något, tänk igenom att det kan komma som ett slag för den andra.

Och ja, jag söker hjälp. Men den hjälpen jag får har jag svårt att ta emot. Vill inte bli sviken eller lämnad igen. Så jag håller mig för mig själv.
Ensam stark sägs det...
Ensam stark..

Ett andra jag

Jag försvinner bort i mina drömmar, långt bort där det inte finns några spår av det som hänt. Bort till en plats där jag är fri. Fri från kraven, fri från måsten, fri från dömande blickar.
Till en plats ute, ute i ljuset. Känner gräset som kittlar under mina nakna fötter när jag går långsamt fram. Det är så ljust att allt försvinner, vart kommer allt ifrån?
Höjer blicken och ser att det är natt. Stjärnorna lyser klart trots det starka ljuset. Hör ett svagt ljus, som en viskning som bärs fram av vinden. Det smeker mitt öra, letar sig in och sätter igång trumhinnan. Ljuv musik hörs, som av en orkester av stråkar.

Med en smäll bryts allt och det blir tyst. Ljuset drar sig snabbt tillbaka och nu kan jag se vart det kommer ifrån. Det är jag som är ljuset. Men nu är mer av en svag lyckta som sotat igen och knappt vill släppa ut några strålar.

Jag blir rädd, rädd för mig själv.
Blir tyngdlös när jag ser mig själv, flyter upp och svävar över mig när ett andra jag kommer gåendes.
Han tar mina armar, leder mig bort. Får mig att göra saker som jag inte vill. Får mig att slita upp huden på min arm. Hör hur jag suckar lätt när blodet börjar rinna ner längs min handled.

Lika snabbt som det försvann kommer musiken tillbaka, de mjuka tonerna smeker hela min kropp och ljuset kommer tillbaka. Men en liten del av mig blev kvar i mörkret, fast av det jag gjorde.

En del som nog aldrig kommer hitta ut igen, varför gör jag så här mot mig själv om och om igen?

Just set me free!

I will disappear, I will die, I will be reborn.

I en annan värld

Bilden som jag tog igår

Vad tycker ni om den?

Sida ett

"Allt man kan se är deras kalla ryggar. Jag kommer aldrig kunna förlåta er för det ni gjort."

I feel like skit, but atleast I feel something

Tar ett bloss för att rensa lungurna, för att kunna uppskatta luften.
Bränner mig på tändaren bara för att kunna uppskatta att inte vara i smärta.
Bosätter mig i mörkret så att varje liten solstråle känns.
Jag dödar mig själv bara så jag kan åter födas på nytt.

Det är vått nu, men solen kommer gå upp

Vänner genom vått och torrt, även om det mest varit vått senaste tiden. Men solen kommer gå upp, för oss båda. Och då kommer det bli underbart.
Skänker en tanke till dig varje sekund, ta hand om dig.

My little light in the big dark world

I will try to keep you safe my little light, you are the one that makes my hope stay.
You give me hope of a brighter tomorrow.
Whitout you I would die.
Without you I would be lost.

The man who were no man

Can't feel the love, can't give it back

I'm dead, dead inside

Only a empty shell left of me

If I only had that little light

That light to guide me home

I don't wish i was dead, just that I never were born

Stolen dreams and no hope left

Dom ställde in kursen i Sigtuna.

Än idag

Den 4:e oktober 2012 så skrev jag det här i min dagbok.

"Det är så mycket tryck inom mig.
Så mycket som är inlåst och inte kommer ut.
Vill bara trycka bladet och skära, skära djupt.
Vill att blodet ska rinna ut och att känslorna försvinner med det. Så allt försvinner.

Är det så fel att vilja sätta ett stop för allt det jobbiga?

Jag vill bara inte leva med känslan av att ingen annan vill ha mig här. Är det så fel att göra som de tycker?

Det är ju bara trycka till lite hårdare när man ändå håller på.."







Bilden är redigerad och jag skadade mig inte när kortet togs.

Orkar inte länge till

Blurry Dream

Kan inte urskilja drömmar från verklighet.
Allt smälter samman till en enda röra.
Hör saker, ser saker. Vet inte vad som är på riktigt

My past isn't beautiful

My future isn't so bright

But fuck that, I'm living now