En liten svacka bara

Jag är ledsen att jag inte uppdaterat något på senare tid, har mått ganska kasst och inte haft någon ork eller vetat vad jag ska skriva. Tyvärr lär det nog bli så ett tag till, verkar inte som att jag är på väg upp från den här svackan på ett tag.
Det blir nog mer skrivande när jag börjar skolan, vilket jag förresten knappt kant vänta på.
Så runt den 26 lär det bli bättre fart här på inläggen, förhoppningsvis innan det men kan inte lova något.

Har kommer iaf en bild som jag tog idag. Känns riktigt bra att jag kan vara lite stolt över bilderna jag tar nu för tiden. Kanske börjar jag bli lite bra på det här med fotografering ändå.

Hoppas ni har det jätte bra :)

Kram

Skokloster medeltidsgrejs

Va på turnéspel, marknad och lite annat skoj. Dock blev vi alla i familjen ganska besvikna när vi kom dit. Vi förväntade oss att det skulle vara större. Men man kan ju inte få allt.

Blev inte mycket fotande, var soligt.. Hatar hur bilderna blir när solen skiner. Alldeles för hårda kontraster osv. Det här blev ända bilder jag knäppte av idag. Men känner mig ändå lite stolt att jag tog en bild överhuvudtaget. Har haft svårt att fota på senare tid.

Kusin vitamin

Träffade kusinen för en fika idag. Det var riktigt trevligt, längesen jag träffade någon.
Så skönt att få komma utanför huset för en gångs skull.

Ska förresten börja min utredning om jag har ADD eller inte på onsdag. Får se hur det går.
Vet inte om jag vill att de hittar fler fel med mig, jag är tillräckligt konstig som jag är. Iförsig så kommer ju inte en diagnos ändra något alls om vem jag är. Men ändå, kan kännas lite jobbigt att ha det på papper liksom. Har redan diagnostiserats med tre stycken personlighetsstörningar. Har dyslexi och en del andra saker som inte så många vet om.

Såg den här glassen på vägen hem från stan idag, fick mig att tänka på allt som jag tappat i mitt liv. Allt som jag varit tvungen att lämna för att det blivit för "smutsigt".

Nu säger jag godnatt, kram på er

One grain of sand

Är hemma igen efter att ha varit i stugan i några dagar. Nu ska det nog ha lugnat ner sig lite.
Kan knappt vänta tills Augusti, dels för att skolan börjar då och för att jag ska töja örat mer då. Har funderat till och från på att skaffa en industrial piercing. Men desto mer jag läser om det desto mer osäker blir jag. Så får nog bli att vänta lite med det om jag ska ta den. För er som inte vet vad det är för något så kommer det en liten fin bild :)

Känns som att ångesten håller på att äta upp mig, får attacker oftare och oftare. Inte för att jag visar det till omvärlden direkt, men har blivit mycket mer instabil. Och tankarna håller mig vaken om kvällarna, hjärnan vill aldrig stänga av. Men det är väl så det blir när livet inte blev som man tänkt.
Aja, ska försöka sova nu. Godnatt, Kram

Snart bär det av

Ni kommer nog inte får höra något av mig i ett antal dagar, ska ju till Spanien och lär inte ha tillgång till internet osv. Ska bli skönt att komma iväg lite, att få byta miljö.
Hoppas bara inte att det kommer vara för varmt, men är rädd för det. Jag tycker det nästan är för varmt här i Sverige så lär inte bli bättre längre söderut.
Men men, finns inte så mycket att göra åt det.

Hoppas ni har det jätte bra nu när det äntligen blivit sommar efter den långa vintern. Vi hörs snart igen

Inge Lightroom för mig

Tog bara en dag för mig att inse att jag kommer jobba smidigare med Camera Raw istället för Lightroom. Så jag avinstallerade det. Så nu är jag tillbaka till mitt gamla arbetssätt.
För er som inte förstår vad jag pratar om så är det två olika Raw (filformat) konverterare.

Va inne i stan idag för att lämna in mitt objektiv, fick det tråkiga beskedet att jag inte kommer få ett nytt utan att de måste skicka in det för lagning. Så blir inte att det kommer med till Spanien. Hade köpt objektivet just till den här resan så känns lite surt. Men får klara mig på andra objektiv så länge.
Funderar på om jag ska ta med mig endast mitt nya fasta 50mm eller om jag ska ta med mitt 28-75mm.
Kan inte riktigt bestämma mig.
När jag ändå var i stan så köpte jag nya örhängen, både en ny töjning (12mm) som jag ska använda i slutet av augusti. Blev även ett nytt för det vanliga hålet i högeröra. En ring blev det, tycker den va fin. Kanske kommer upp någon bild på det i framtiden.

Plötsligt blev jag mycket visare

Grattis till mig idag, fyller nitton.
Om det inte var för min familj så hade jag helt glömt att det var min födelsedag innan alla kommentarerna på facebook kommer upp.
Födelsedagen är inte direkt något speciellt längre, en dag som alla andra.
Men är ju alltid lite trevligt med presenter och uppvaktning.
Spenderade större delen av dagen med finaste Elin i Hagaparken. Det var tänkt att vi skulle fota en massa men blev mest chill i solen. (och en del i skuggan ner det blev alldeles för varmt för oss)
Så brännan fick sig en liten omgång iaf.

 Hittade att det var ett fabrikats fel på mitt nya 17-40mm objektiv.
Känns lite jobbigt att hitta en skada på en av linserna inuti objektivet. Så finns inte ens en chans att de i butiken kommer påstå att det är en skada som jag orsakat när jag åker in imorgon för att lämna den för reparation.
Fast är synd att jag märkte det nu, åker snart till Spanien och vet inte om jag kommer hinna få tillbaka objektivet innan dess. Men får klara mig på mina andra små bebisar.

I was happy once

Vafan är det för fel på mig?
Allt är fel på mig. Känns inte som att jag orkar med det länge till.
Blickar, ord. Det blir som slag, slag som går djupt in i själen.
Jag är så otroligt svag, har ingen mur runt mig. Allt jag gör är att sätta emot lite när någon hotar mig.
Men jag kan inte stå stadigt då heller. Faller ihop så fort du vänder bort blicken.
Vill vara glad igen, men det går bara inte. Hur mycket jag än försöker så fortsätter mörkret att finna sin väg in i min själ.

Människor är som rosor, alla har sin blommor och alla har sina taggar.
Men känns inte som att någon tycker att min blomma är tillräckligt fin för att man ska klara av att hålla i stjälken med taggarna som verkar vara gigantiska.
Ingen verkar vilja ha mig nära. Bara få lyckas hålla om mig utan att få händerna fulla av taggarna.

Vill vara lycklig igen.

Från baksätet i en raggarbil

Vinden leker med håret och helgen som varit spelar upp sig som en film i huvudet.
Men den ljuva rocken från högtalarna drömmer jag mig tillbaka till kvällen innan.
En trevlig tid, ett botemedel mot tankarna.
Jag var lite skeptisk till om jag skulle klara av tiden hemifrån när jag satt på det övre planet i den blå bussen ut mot landet. Om jag inte skulle klara av att hålla tankarna i schack.
Men nu med facit i hand så borde jag utmana mig oftare. Träffa mer människor.
För det leder oftast till något bra, till att man kan känna sig lite hemma.

Stugan i helgen

Va i stugan i helgen, va ganska trevligt att komma bort.
Ger lite lugn i själen av att vandra i skogen utan andra ljud runt omkring.
Men blev lite väl lite många myggbett.. Och inte blev det bättre för att jag skulle ta mina speciella bilder där jag ligger näck i skogen..
Fast det var lätt värt det, bara titta på bilden. Känns konstigt att vara stolt över något jag själv gjort.

Här kommer en annan bild, den är helt oredigerad. Jag har inte gjort något krux med den alls förutom att jag har ändrat kontrasten lite och gjort den svartvit. Kan ni lista ut hur det blev som det blev?

The pain won't go away

Även om det blivit lite lättare med livet på senare tid så är det fortfarande jobbigt.
Så jobbigt att jag har tankar på att avsluta det till och från.
Är så mycket ångest som kommer och spökar i mitt huvud.


För er som oroar er, det behöver ni inte göra. Jag kanske inte är så jätte bra på att ta hand om mig själv, men jag kommer inte ta mitt liv.
Verkligen inte nu när jag äntligen har fått något att se fram emot.

Är han vuxen nu?

Är hemma igen efter några dagar nere i Lund där jag var med och firade brorsans examen.
Va riktigt kul att träffa hela familjen, va länge sen sist.
Nu är mer än 5år av plugg gått mot ett slut. Nu är det ut i vuxen livet för Martin.
Är stolt över att han lyckades med allt.

Blickar i nacken

På senare tid har jag fått utstå många blickar från människor jag mött. Många dömande blickar.

Ögonen talar om att det är bättre än mig, att det är fel på mig.

Att jag borde vara mer som alla andra. Men hur är egentligen andra?

Ska jag vara mer dömande?

Jag gav dig min variation av sanningen

Känner pulsen som hammarslag mot tinningen. Det sticker i huden, snart är allt över.
Ligger och vrider mig i sängen med remmen hårt om halsen.
Snart är lidandet slut, snart blir allt äntligen lugnt.
Ögonen sluter sig långsamt och det blir mörkt. Allt jag kan känna pulsen som långsamt blir svagare.
Det är bara tomt, det känns tomt.
Avsaknaden av en själ satte sina spår.
Utan att märka det stiger händerna mot halsen. De lossar på remmen trots att jag vill ha kvar den.
Allt kommer tillbaka som med en blixt. Jag kan känna den pulserande smärtan från tinningen igen.
Försöker om och om igen. Men mina händer går inte att stoppa. De låter mig inte glida iväg.

Nu i efterhand vet jag inte om jag är lycklig eller sur över att jag inte kunde få glida iväg till en annan plats.
Där allt ska vara lugnt.

Leva med känslan av att vilja dö

Det är något jag och många andra behöver ta varje dag, att inte känna att det finns en plats här för mig.

Önskar bara att det fanns något man kunde göra åt det snabbt.

Om jag bara kunde göra så att allt blev bra, men skulle inte använda det på mig själv om det bara var en engångs grej. Skulle ge det till en av de få som bygger upp mitt liv.

Håll kvar där inne kära du, det blir bättre. Jag lovar!

Även om det är mörkt nu så kommer vi ta oss ut i ljuset tillsammans. Lämnar dig inte kvar här.

Väntat på att ljuset ska komma närmare

En väntan, väntan på att något ska hända.
Men vad väntar jag på, att mitt liv ska bli lättare?
Väntar på något att gå upp för på morgonen, väntan på något som gör min dag värd att ta sig igenom.
Varför kommer det aldrig? Jag har försökt hitta det så många gånger men det finns aldrig där.

Kan se ett litet ljus längre fram, men det är så svagt att jag lika gärna bara har fantiserat fram det.
Men det lilla ljuset är det som för mig framåt nu. Det som får mig att släpa mig igenom dag efter dag i det som verkar som ett evigt kretslopp av smärta.
Ljuset är kursen, kursen för att uttrycka mig.
Men vet inte om jag klarar av att vänta så länge.

Då var det slut för den här gången

Känslorna blev en synd

Sen när blev det fel att vara öppen med hur man känner?
Jag har hört mycket om att man inte delar med sig av sina känslor tillräcklig. Att man är för sluten.
Men nu när jag efter några år har blivit helt öppen med att jag är psykiskt sjuk så kommer istället många kommentarer om att jag ska hålla det för mig själv.
Till och med ens vänner började tala bakom ryggen på en om att jag är konstig, om att jag är annorlunda.

Jag förväntar mig inte längre att någon ska finnas kvar, är beredd på att bli helt ensam. Det är ett pris jag är villig att betala för att inte behöva mörklägga mitt egna liv.
Jag har varit deprimerad större delen livet. Så om jag ska låtsas som att jag mår bra så försvinner alla mina känslor, alla mina minnen.
På senare tid har det börjat komma in en del personer i mitt liv som har accepterat att jag gör de val jag gör. Som förstår att jag inte bara kan sätta upp ett leende på läpparna och må bra sen.
Vänner som ser ner på djupet vem man är, att jag också är en person.
Det betyder så otroligt mycket att ni finns där, även om jag inte alltid kan finnas tillbaka så står det kvar.

Till er som tycker att jag bara är konstig som har ett självskadebeteende osv.
Ni kan ju packa ihop väskan och går er väg. Det är inget som säger att ni måste vara kvar och se.

One more bite of anxiety

Ett konstant ätande, men ingen aptit. Bara en hunger, en hunger för att stilla ångesten.
Man kan kalla det för tröstätande..
En del av mig vill bara fortsätta äta, för att trycka ner ångesten mer. För att klara av att hålla locket på plats.
En annan del av mig vill inte äta alls, ingen aptit och hunger.
Så trots att jag äter för dämpa ångesten så skapar jag mer ångest för varje tugga jag tar.
Ett evighetslopp av ångest och hat, hat mot mig själv och mot maten.

Kommer inte bli mycket av det sex-pack som jag önskade mig till min födelsedag. Den drömmen dog för en månad sen när jag blev tvungen att äta så mycket för att hålla ångesten i schack. 

Nu har jag gått upp alla kilon som jag gick ner, och mer än så. Kan knappt ha mina kläder längre.

Vi sätter segel och tar en tur

Vi hissar segel trots regnet, tar en tur på det lugna vattnet. Lugnar själen lite för varje våg vi seglar över. Som att vaggas till söms. Naturen får en att födas på nytt, gör att man får lite ro i den stressiga vardagen.