Känslorna blev en synd

Sen när blev det fel att vara öppen med hur man känner?
Jag har hört mycket om att man inte delar med sig av sina känslor tillräcklig. Att man är för sluten.
Men nu när jag efter några år har blivit helt öppen med att jag är psykiskt sjuk så kommer istället många kommentarer om att jag ska hålla det för mig själv.
Till och med ens vänner började tala bakom ryggen på en om att jag är konstig, om att jag är annorlunda.

Jag förväntar mig inte längre att någon ska finnas kvar, är beredd på att bli helt ensam. Det är ett pris jag är villig att betala för att inte behöva mörklägga mitt egna liv.
Jag har varit deprimerad större delen livet. Så om jag ska låtsas som att jag mår bra så försvinner alla mina känslor, alla mina minnen.
På senare tid har det börjat komma in en del personer i mitt liv som har accepterat att jag gör de val jag gör. Som förstår att jag inte bara kan sätta upp ett leende på läpparna och må bra sen.
Vänner som ser ner på djupet vem man är, att jag också är en person.
Det betyder så otroligt mycket att ni finns där, även om jag inte alltid kan finnas tillbaka så står det kvar.

Till er som tycker att jag bara är konstig som har ett självskadebeteende osv.
Ni kan ju packa ihop väskan och går er väg. Det är inget som säger att ni måste vara kvar och se.

Gå inte vid min sida

Spegeln

One more bite of anxiety

Ett konstant ätande, men ingen aptit. Bara en hunger, en hunger för att stilla ångesten.
Man kan kalla det för tröstätande..
En del av mig vill bara fortsätta äta, för att trycka ner ångesten mer. För att klara av att hålla locket på plats.
En annan del av mig vill inte äta alls, ingen aptit och hunger.
Så trots att jag äter för dämpa ångesten så skapar jag mer ångest för varje tugga jag tar.
Ett evighetslopp av ångest och hat, hat mot mig själv och mot maten.

Kommer inte bli mycket av det sex-pack som jag önskade mig till min födelsedag. Den drömmen dog för en månad sen när jag blev tvungen att äta så mycket för att hålla ångesten i schack. 

Nu har jag gått upp alla kilon som jag gick ner, och mer än så. Kan knappt ha mina kläder längre.

Vi sätter segel och tar en tur

Vi hissar segel trots regnet, tar en tur på det lugna vattnet. Lugnar själen lite för varje våg vi seglar över. Som att vaggas till söms. Naturen får en att födas på nytt, gör att man får lite ro i den stressiga vardagen.

I should be happy, but i'm not

Varför ska man förväntas känna så mycket? Allt jag kan känna är en tomhet. Som att jag är ett skal utan innehåll. Senaste månaden har känts meningslös, förstår inte varför. Men inget spelar någon roll längre.
Jag borde t.ex vara glad nu, för jag kom in på utbildningen som jag sökte. Men av någon anledning känns det inte alls inom mig. Bara ett mörker, eller jo. Lite känns, men det är en känsla av att jag kommer misslyckas. Känns inte som att jag kommer kunna bli fotograf, jag är inte tillräckligt bra på de bilder som folk efterfrågar. Visst många säger att jag är jätte duktig på att fota, men då känns det alltid som att de refererar till de få bilder som jag är nöjd med. Problemet med de bilderna är att det bara är tagna som konst, jag kommer aldrig kunna leva på det. Jag är för dålig på porträtt, stilleben, mingel och alla andra sorters fotografering som folk faktiskt behöver. Allt jag kan är konsten.. Och där finns det ändå andra som är så stört mycket bättre än mig så där blir jag utspelad också. Kanske ska inse att jag nog inte har någon framtid som fotograf om det inte händer något mirakel.

Bara i mina drömmar

Inatt så såg jag henne, hon stod där med sina blåa ögon och tittade mot mitt håll.
Hennes vågiga hår lyftes av vinden och smekte henne mjuka kind.
Varför är det bara i drömmar jag får se henne, varför finns hon inte i min verklighet. Allt skulle bli så mycket lättare. Jag skulle klara av allt med henne, jag skulle kunna glömma. Glömma det som hänt.
Men nu är det bara om natten jag kan få se henne, bara då jag kan få vara mig själv.

Tystnaden blev till ord

Inte mycket som hänt senaste tiden, har mest haft en konstant kamp i huvudet. Ångest.
Börjar bli lite bättre, men känns jobbigt att se sina vänner lyckas med något. Att alla andra lyckas med det som jag var tvungen att avsluta. Fast jag har aldrig riktigt varit som andra, har alltid varit något annorlunda med mig. Alltid något som varit "fel".

Kommer nog inte skriva så mycket nu på ett tag, men ska bli bättre än det varit senaste tiden.
Och tack för att ni fortfarande finns kvar trots att jag varit tyst så länge.

När känslorna ska fram

Förstår inte vad som hänt, vad som hände med mina känslor.
De försvann, inge mer med det. Men känns hemskt att inte känna ändå.
En del av mig jublar över att det har blivit lättare, men man saknar ändå att känna gemenskapen och kärleken.
Hoppas bara jag inte förblir ett hår isberg för länge och stänger allt för många dörrar.
Men som jag ofta tänkt för mig själv, som så många gjort på vägens gång. Fall inte för mig, för jag kommer nog inte klara av att ta emot dig när det väl gäller. Jag kan alltid finnas där och stötta, men klarar inte av kärleken. Som ett ärr efter alla minnen klarar jag inte av att känna så där som så många andra gör.

Och du, till dig ger jag all kärlek jag har. Du betyder så mycket för mig även om jag inte alltid visar det.
Vi kommer ta oss ur det här hand i hand, på något sätt.

Hur högt måste man skrika?

Tycker det är så sjukt, att man måste vara helt nere på botten innan man kan få hjälp upp. Känner många som har försökt att ta hjälp att psykologer och läkare men inte fått hjälpen de behöver bara för att det inte är totala vrak. Visst jag förstår att man måste prioritera mycket inom vården. Men när det gäller psykisk ohälsa, är det då så smart att låta de som mår på gränsen till totalt braka ihop att bara låta dem vara tills de antingen blir lite bättre själva (vilket i många fall är omöjligt) eller tills den dag då de bryter ihop helt och inte klarar av att komma upp ur sängen på morgonen.
Jag har haft otrolig tur med att få den hjälpen jag fått. Även om jag inte visar hur jag mår (eller gjorde det inte då) så lyckades jag få hjälp. Men det är skamligt av sjukvården att det tog så lång tid att få hjälp. Och att det är så få som får hjälp även om de söker den.

Muletväder=Fotoväder

Kan inte säga annat än jag älskar resultatet som blir när man fotar när det är mulet. Nästan inga skuggor alls och de skuggor som finns är så mjuka att den nästan är overkligt. Men vad ska man egentligen förvänta sig av en softbox som är kvadrat kilometer stor (molnen)

Tog förresten ett bad i sankmark/träsk igår, jätte mysigt.. Luktade inte direkt gott efter, men vad gör man inte för en bild. Ska försöka komma ut mer så fort det blir mulet igen och fota mer. För er som är nyfiken på att se bilden så finns den här: www.fotosidan.se

Gateway to the future

Imorgon ska jag till Kulturama för en intervju, har sökt till deras högre fotografiska utbildning.
Hoppas på det bästa och att jag kommer in nu efter sommaren. Men blev lite orolig att det stod att det har väldigt höga krav på de sökande. Nog för att jag kan det mesta som har med kameran att göra. Men jag har inte så mycket erfarenhet av att faktiskt jobba som fotograf eller liknande. Visst jag har gjort några mindre uppdrag och liknande men inget seriöst. Tänk om de vill att jag ska kunna sånt :S
Blä, går mellan att jag känner mig ganska säker på att jag har vad som krävs till att jag känner att jag suger och inte kan mycket om kameran alls..

En helt annan sak, jag är ledsen att det mest varit depp inlägg på senaste tiden. Har inte hänt så mycket i livet och jag har inte fotat så mycket. Inte med min digitala iaf.
Här kommer en bild som är till en utmaning jag har med en kompis. Vi skulle fota djur, och jag som inte har något husdjur fick springa ut i de uråldriga skogarna för att få en glims av de vackra vild hästarna (åkte till järvafältet)

Vad spelar det för roll?

Känns inte som att något har någon betydelse längre.
Funderade på att skära upp handleden igen, men vad spelar det för roll? Vad skulle det göra bättre?
Är så trött på att allt går på tomgång. Men jag klarar inte av att sätta foten på gasen och göra något.
Blir bara stilla, blir till en staty av sten. Fast utan att ha chans att röra sig framåt.
Trots att det kommer chanser efter chanser att ta sig framåt bara ett litet steg så klara jag inte det.
Känns inte som att det skulle spela någon roll.
Allt blir bara meningslöst.

Jag ser honom rakt i ögonen, länge. Blicken fastnar. Den hålls fast. Vem är han? 

Är han monstret som styr, han som gör allt ont mot mig?

Ser hur ena ögonbrynet höjs och hur han får ett frågande uttryck i ansiktet.

Han undrar nog vem jag är lika mycket som jag undrar vem han är.

Så olika, känner inte varandra men är fortfarande som syskon för den andre.

Tåget skakar till och jag släpper hans blick i min spegelbild.

Jag faller isär, bit för bit försvinner jag i mörkret. Trycker fingrarna längre in i halsen och känner hur min feta mage trycks samman. Vill bara försvinna, vill bara dö.
Vart ska jag ta vägen, ångesten kommer springande. Lägger mig i fosterställning i hopp om att det ska dämpa smällen som kommer.
Skinnet kryper och det spänner i hela kroppen. River upp min äckliga hud i hopp om att lita ska pysa ut. Att jag ska bli av med allt.
Varför är det så här? Varför tar ingen mig här ifrån? Mina ben klara inte av att röra sig.
Jag är fast, fast i mörkret.

Vernissage

Efter tre stressiga dagar fyllda med att fixa med bilder och annat som hör till  när man ställer ut kan jag äntligen andas ut ordentligt.

Hade vernissage idag, blev väldigt lyckat. Lyckades även sälja två av bilderna jag ställer ut.

För er som undrar så ställer jag ut på Edsviks konsthall fram till den 28e April.

Vad som händer nu vet jag inte riktigt, skulle vilja starta upp något nytt projekt men vet verkligen inte vad det skulle vara. Någon som har något tips?

Pessimist

04-14

Något fint att säga

Det är nu man ska skriva något fint om att det håller på att bli vår. Men känns inte så fint för mig. Allt är sotigt som vanligt. Inte mycket ljus som kommer in.
Men man får vara glad över det lilla man får. Får vara glad över att det inte är helt svart.