Vilsen..

Varje dag får jag höra att jag är värdelös, att jag inte räcker till, att jag är tjock, ful, konstig, att jag är så patetisk dålig på allt att det inte ens är nödvändigt att försöka, att jag är dum i huvudet, att jag är för feg för att stå för mig själv.

Att jag skulle göra världen en tjänst genom att ta mitt liv.

Varenda dag, att jag inte räcker till som jag är.

Tyvärr så är det ingen annan som säger så till mig. Skulle vara så mycket lättare då.
Vad andra säger går att koppla bort, man kan välja att inte lyssna.
Men när rösten kommer från en själv är det inte lika lätt att bara lägga händerna för öronen och inte lyssna.
Det finns ingen stan att gömma sig, ständigt finns kraven där.
Kraven på att man måste ändra sig, att man måste bli någon annan.

Varje morgon när jag vaknar försöker jag sätta på mig ett leende, ett skal om att jag mår bra.
På senare tid har det tyvärr blivit att skalet spricker nästan varje morgon så fort jag satt på det.
Kan inte längre försöka dölja för omgivningen hur jag känner.
Försöker ständigt fly, men för varje sväng jag tar där jag tror att jag ska bli av med mörkret som följer mig så visar det sig att jag istället bara sprungit rätt in i mörkrets famn och är fast. I ett järngrepp sitter jag fast, hur mycket jag än sliter och rycker så kommer jag inte loss. En meningslös kamp som snart kommer sluta med att jag ger upp. Orkar inte länge till.