Allt är fel på mig. Känns inte som att jag orkar med det länge till.
Blickar, ord. Det blir som slag, slag som går djupt in i själen.
Jag är så otroligt svag, har ingen mur runt mig. Allt jag gör är att sätta emot lite när någon hotar mig.
Men jag kan inte stå stadigt då heller. Faller ihop så fort du vänder bort blicken.
Vill vara glad igen, men det går bara inte. Hur mycket jag än försöker så fortsätter mörkret att finna sin väg in i min själ.
Människor är som rosor, alla har sin blommor och alla har sina taggar.
Men känns inte som att någon tycker att min blomma är tillräckligt fin för att man ska klara av att hålla i stjälken med taggarna som verkar vara gigantiska.
Ingen verkar vilja ha mig nära. Bara få lyckas hålla om mig utan att få händerna fulla av taggarna.
Vill vara lycklig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar